På låtsas som på riktigt

Till DIG -> Det sårar mig ända in i själen att du uppenbarligen uppfattar mig som en förföljande psykopat med habegär. Eller är det så att vi borde föra diskussionen med fokus på dig istället. Är det inte så att möjligtvis ditt storhetsvansinne tagit befälet över ditt sunda förnuft?

Som en hjälp på traven redogör jag som följer, 4 utomordentliga bevis till mitt försvar som du uppenbarligen missat i din egen lilla utredning av mysteriet.

1, Du är snygg, men fan inte 350 kronor hos Interflora snygg (ledsen att behöva klargöra detta faktum).
2, Jag har inte ditt telefonnummer eller din adress och tror du seriöst jag använder min fritid till att eniro:a ditt namn?
3, Min spanskakunskaper sträcker sig inte längre än mitt högra ögonbryn så ett "jag tänker på dig" vore omöjligt för mig att ens börja stava, och återigen tror du jag använder min fritid till att djupdyka i det romanskaspråkets meningsbyggnader och verbböjningar.
4, Att P rentvår mig borde även du kunna förstå innebär att jag är oskyldig, ingenting som görs i mitt liv hålls utanför hennes vetskap och framförallt inte om jag skulle ha gjort någonting
så katastrofalt hysteriskt som det här.

Nu kan jag bara hålla tummarna att du tar ditt förnuft till fånga och inser att du kommit in på helt fel spår, jag skulle gärna vilja kunna visa mig på jobbet igen utan att folk viskar bakom min rygg och pekar med sin flottiga fingrar.

ps, Om du råkar läsa det här - vilket verkligen inte är meningen - så ber jag om ursäkt i förskott, som sagt allt som redogörs här bör och skall revideras till hälften och lite till för att kunna nå den absoluta sanningen!