igår kollade jag på "into the wild" igen (första gången var på Roslyn street) och det slog mig vilken oerhört deprimerande film det egentligen var. Jag grät så mycket när mr Franz ville adoptera Chris att pappa var tvungen att trösta mig som om jag varit 5 och fått ett skrapsår på knät! Vad ska egentligen en människa behöva gå igenom för att komma till insikt med det basala faktumet att man är lyckligast tillsammans?
Jag vet att jag är lite efter i tiden nu, precis som alltid, men Lily Allens låt Fuck You kan vara de mest genialiska jag hört i musikväg. Jag äääälskar den! Apropå musik så låg min ipod hemma hos Persson igår när ja skulle gå till gymmet vilket resulterade i att jag fick låna fars och under ett helt träningspass lyssna på Africa med toto på repeat. Oerhört underskattad låt måste jag väl erkänna efter den grundläggande hjärntvättningen.
Angående den här helgen så måste jag väl säga att jag aldrig varit så sliten en söndag som jag var i förrgår (gick och la mig 21.15). Fredagen bjöd på gayklubb med dans framåt småtimmarna och i lördags vad jag ute med Sara, hennes bror (min nya drömkille förövrig), Malin samt fyra lads från Irland. S0m tidigare nämnt så älskar jag irland och deras heta dialekt. Nu låg iof dessa män farligt nära den övre gränsen i mitt åldersspektrum men men man kan ju alltid blunda!
Nä nu ska jag fortsätta min jakt i Stockholms sjukhusdjungel. Har ringt runt till snart 4 olika växlar, Danderyds sjukhus var den värsta hittills dit ringer jag fan aldrig igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar